Okidoki. I stort sett är plotten följande. En kille blir inlåst i 15 år, på vad man i svensk dagspress skulle kallat ”väldigt lösa grunder”. Han har ingen aning om varför han sitter där. När han väl blir utsläppt, utan att få använda sin flykttunnel som han grävt på med hjälp av ätpinnar, har han 5 dagar på sig att ta reda på varför han blev finkad.

Innan filmen är slut så har huvudpersonen Oh Dae-Su hämnats på ett otal fiender, fienders hjälpredor och fienders hjälpredors hjälpredor, bla. i en av filmhistorens snyggaste slagsmålscener och med hjälp av ett olicencierat tandläkaringrepp. Skådespelaren Min-sik Choi, som spelar huvudrollen, har även satt i sig en levande bläckfisk. Och jag menar att han ätit upp den. Utan trickfilmning. En bläckfisk stor som min knytnäve och med armar ringlandes kring Choi’s näsa.

Bakom filmen ligger Park Chan-wook som även gjorde den lite mer hajpade Sympathy for Lady Vengeance. Båda filmerna tillsammans med Hämnarens resa kompletterar en lysande trilogi. Att Chan-wooks huvud inte exploderat när han sydde ihop plotten till filmen förstår jag inte men tydligen lyckades han. Old Boy är fullständigt oförutsägbar, med flera vändningar som kastar en åt ett annat håll. Fotot är fantastiskt och samspelet med musiken får mig nästan att kräkas av någon sorts glädjeblandad sensationell äckelkänsla när Oh Dae-Su, vår hjälte, går bärsärk med blodförluster som hade fått vilken blodgivningscentral som helst att ”gråta över spilld mjölk”.

Värt att veta:
Filmen har vunnit 16 priser.
Den sista scenen spelades in på Nya Zeeland.
Min Sik-Choi är buddist och var tvungen att be efter att han tryckt i sig bläckfisken.

Undrar om KamratPosten någonsin recenserat Old Boy? Undrar vad Mat-Tina tyckte om filmen…

Jag ber om ursäkt. Å hela den svenska filmrecensentkårens vägnar, en samling som fortfarande kissar på sig av lycka när de ser en film med tillräckligt mycket frånvarande pappor, norrländska problem och dötid.

Grundstoryn utgörs av de minst sagt olika bröderna Rille (Jerry Johansson) och Eriks (Hampus Johansson) relation. Lillbrorsan Erik, populär bland skolan tjejer såväl som killgänget utanför den lokala korvkiosken, ser upp till Rille, ett kakmonster med pingisambitioner, tills den dagen då en sedan länge gömd familjehemlighet flyter upp till ytan. Pojkarnas mor, spelad av Ann-Sofie Nurmi, får mig att undra hur någon med så bred skånska kan befinna sig så långt upp i landen och ger även en för filmvärlden mycket uppfriskande nakenscen.

Jens Jonsson gör sin långfilmsdebut i och med manus och regi för Ping Pong Kingen. Tidigare har han gett ifrån sig både kortfilmer och tv-serier, bl.a. den samhällskritiska God morgon alla barn. Jonssons bakgrund märks i hans första film för den vita duken. Den första halvtimmen är bra. De sista 20 minuterna är riktigt bra. Timmen i mellan är dock så seg att jag funderar på om de kör projektorn på halvfart. Manuset håller inte till en långfilm och den oerfarnde Jerry Johansson som spelar huvudpersonen Rille räcker inte på långa vägar till. Även om man får en roll som socialt utstött, överviktig och lillgammal behöver man mer än ett ansiktsuttryck för att hålla igenom 107 minuter. Hampus Johansson, som spelar Erik, gör däremot lysande roll och jag skulle tänka mig lova att äta på McDonalds om han inte syns i fler filmer den närmsta tiden.

Det som drar vågskålen lite åt det andra hållet är det fantastiska foto som mer än väl förtjänar det pris som tilldelats. Om ordet inte använts så mycket i recensioner genom tiderna så hade jag kunnat kalla det ”makalöst”. Detta till trots är Ping Pong Kungen är så överprisad att jag mår illa. Jag tänker sluta se filmer där affischen är så täckt av lovord att filmens titel reducerats till en liten finstilt text nere i vänsta hörnet.

Film critics of the world – skärp er för fan.

/I.